Så dåligt att det blir bra




Jag tycks under den senaste tiden inte ha irriterat mig på så mycket däremot kom det upp ett ämne i en diskussion som jag tänkte att jag skulle gå in lite djupare på. Det handlar återigen om film och nördnivån är ganska hög så läs inte längre än hit om detta stör.

Det finns en genre (enligt mig) som står i en klass för sig själv. Det är den oslagbara Så dåligt att det är bra genren. Det är väldigt svårt att försöka förklara vad jag menar med detta men jag ska göra ett öländskt försök.

Vi kan börja med att titta på bilden här över. Detta är monstret Ro-man från filmen Robot monster från 1953. Vem blir inte rädd för mannen i gorilla dräkt med en konstig fiskskål på huvudet med fastlimmade antenner.  Är det alltså filmskaparens önskan att vi ska vrida oss i soffan av rädsla och obehag när Ro-man kommer lunkande förbi kameran.
Och blir vi då rädda? Svaret för de flesta personer som klarar av att klä på sig själva på morgonen är rungande nej. Jag kan inte tänka mig att människor 1953 heller såg Ro-man med skräck i blicken, jag menar andra monster såg betydligt mer övertygande ut.

Om vi bortser lite från själva skurken i filmen så är de andra karaktärerna helt hopplösa ingen har någon talang och det blir snarare fars än ondskefull skräck. Kort sagt inget i den här filmen blev som den stackars Phil Tucker tänkte sig när han tog med sig sin kamera ut i öknen för att göra en historia som skulle skrämma skiten ur biopubliken.

Hur kommer det sig då att jag älskar den här filmen och andra i samma genre?

Det är så dåligt att det blir bra. Det är ett väldigt enkelt och egentligen intetsägande uttryck men det är precis så det känns. Här har man inte försökt man driver med sig själv. Det känns som alla inblandade är väldigt medvetna om vilken klass det är på filmen de medverkar i och de har lagt det seriösa filmskapandet åt sidan. Kan ni tänka er att ni står ute i öknen och har skrivit vad ni tycker är ett coolt manus och ni väntar bara på Ro-man monstret som ni beställt någonstans ifrån. Lastbilen kommer och dräkten plockas fram och sätts på en ännu lyckligt ovetande skådespelare, han kliver ut framför att inblandare och för första gången ser de Ro-man i all sin lysande briljans.
De måste ha garvat röven av sig. Istället för att låta detta förstöra projektet bestämer man sig för att genomföra det hela. All känsla för seriöst filmskapande har bara kastats rakt ner i uthuset. Kvar bli en underhållande och komisk känsla som alla i filmteamet verkar ha njutit av tillsammans. Själva produkten som återstår blir dålig men härligt oseriös. Kassa effekter, kassa skådespelare och ett uselt manus bildar tillsammans något extraordinärt som ingen kan kopiera.

Det är väldigt få filmskapare idag som försöker vara dåliga med undantag för Uwe Boll och Lloyd Kaufman men det finns andra förklaringar till dessa sjuka herrars betende som vi inte ska gå in på här.

Min poäng är helt enkelt att försöker man göra något bra är det stor risk att det kommer suga. Går man in för att göra något dåligt kommer det att bli dåligt, riktigt ruttet dåligt. Men går man in i ett projekt som man tror kommer bli bra och gör det bästa man kan med risiga förutsättningar så finns chansen att det kanske blir så dåligt att det blir bra.

Hur funkar folk?

Kommentarer
Postat av: Emma

Bra slutkläm! Själv tycker jag att svenska polisfilmer ofta är så dåliga så att de blir underhållande, men - bra - nej, det blir de aldrig ;). Puss

2010-12-12 @ 07:35:41
URL: http://emmaterese.blogg.se/
Postat av: Svärmor Pia

Hej igen.

Jag måste nog försöka se en sån film för att riktigt förstå hur du menar!

2010-12-12 @ 17:17:20
Postat av: Emma

Micke tar med sig någon bra, dålig, film till jul så kan du få se, mamma :).

2010-12-12 @ 20:55:00
URL: http://emmaterese.blogg.se/
Postat av: Emma

Micke tar med sig någon bra, dålig, film till jul så kan du få se, mamma :).

2010-12-12 @ 20:55:36
URL: http://emmaterese.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0