FILM FILM FILM

Har jag med åren blivit mer kräsen eller är det bara sämre? Det här kommer handla om en av mina stora passioner i livet nämligen film som ni kanske förstod med tanke på rubriken så är detta inget som intresserar kan du sluta läsa här och bespara dig själv onödigt lidande.  

När man var yngre som jag tidigare tagit upp här var film något fantastiskt, det var ren magi som fyllde mitt sinne med olika komplexa känslor. Starwars fick mig att flyga iväg till en galax långt borta, Predator fick mig nästan bokstavligen att skita i byxorna och spänningen man kände under Suspiria fick mina nerver att explodera. Action scenerna i Terminator fick hjärtat att slå som efter ett maratonlopp och den härliga odefinierbara stämningen i Hellraiser fick mig att knappt uppfatta omvärlden.   

Detta var underbart härligt och allmänt mysigt.   Vad fan är det då som händer nu? Varför är det så otroligt sällan som en sådan här känsla infinner sig? Har jag blivit bedövad av allt underbart jag sett så min hjärna inte längre registrerar nya cinematiskaintryck? Jag har en del teorier om vad det är som faktiskt har hänt.  

MIKROSKÅPET

Det kan vara så att man nu för tiden analyserar sönder filmer i minsta detalj man ser inte längre helhetsintrycket som filmen levererar. Detta tänker jag demonstrera med att prata lite om Spiderman 3, oja den allmänt hatade nummer tre i ordningen. Jag har inte hört en människa tala om den här filmen utan att nämna scenerna med emo-parker och dansscenerna samt Venoms konstiga .. ja vad ska man säga, han ser skum ut helt enkelt. Detta är för övrigt inte Sam raimis fel utan er fans av serien som mer eller mindre hotade stackars Sam så han var helt enkelt tvungen att i sista minuten lägga in Venom som en nödlösningen för att fansen skulle bli nöjda vilket resulterade i total katastrof. Så alla nördar där ute, ge fan i och försöka hjälpa till ni gör bara saker och ting värre. Men tillbaka till min ursprungliga tanke. Om man bortser från dansen, Venom och emo-parker är filmen inte helt misslyckad. Vi får se coola karaktärer som kommer bli viktiga i framtiden som Gwen Stacy och Dr, Curt Conners. Det förekommer även en grym scen med Spiderman mot Sandman i en tunnelbana som är riktigt bra. Huvudskurken i filmen blir inte Sandman, Venom eller New Goblin utan Spdierman själv och detta är en intressant vändning i filmserien. Så lägger man ihop detta borde det jämna ut sig bara man släpper sakerna som man inte tycker är tillfredsställande. Hade man haft fokus på hela filmen istället och inte analyserat sönder skitscenerna kanske den hade varit bättre.  Så i korthet man borde sluta se enstaka scener och istället ta in hela upplevelsen, lite glöm och gå vidare mentalitet behövs här.   

REFERENS MARDRÖM

Min andra teori är att man nu för tiden har större referensram. Jag menar min samling uppgår säkert i minst 400 titlar och jag har säkert sett 3 gånger så många filmer till så man har lite att jämföra med. Vet dock inte om jag tror på detta själv det borde inte vara så svårt att lägga sig i samma klass som de gamla mästerverken. Jag menar det händer dock väldigt sällan men ibland dyker det upp guldkorn som åter låter en sjunka ner i film framkallad koma och bara njuta. Vad som är riktigt obehagligt är att detta har hänt två gånger sedan 2008 och det är samma man som ligger bakom båda filmerna. Christopher Nolan, ahh vilken kille. Först 2008 fick vi åter njuta av Batman i The dark knight och nu under 2010 kom Inception. Jag försöker inte på något sätt säga att de här filmerna är det bästa jag sett, men de håller nästan samma nivå som filmerna från min ungdom. Så bevisligen går det att göra bra film fortfarande. 

ANIMERINGSDÖD 

Den tredje och sista av mina teorier är specialeffekts orgier. På grund av CGI eller datoranimering som man säger i det här landet dog Starwars i mina ögon den där hemska dagen 1999 alla förväntningar man hade förstördes med meningslös CGI allt från karaktärer till robotar till hus var helt plötsligt CGI. Efter ett sådant slag mot mitt sinne tycker man att jag borde ha återhämtat mig men icke. Det är först på senare år som jag tycker att det kan vara försvarbart men det finns en gyllene regel som vissa inte förstår. Om det syns att det är CGI är det inte bra. Så enkelt är det. Här kommer Avatar in som i mina ögon torskade rejält på den gyllene reglen samt levererade en Pocahontas historia som borde ha arbetas ut mycket bättre. Men så blir det om effekterna är viktigare än allt annat. En film är så mycket mer än effekter.   

Så vad har jag då kommit fram till?  Har vi en filmpublik idag som analyserar sönder film istället för att bara titta på den? Har vi dåliga filmmakare som inte längre försöker? Eller görs det bara film för att kunna visa nya häftiga effekter?  Kanske blir det en ohelig blandning som resulterar i ren dynga?  

Den största och viktigaste punkten är endå, vad fan ska jag se för film när Christopher Nolan går i pension? (Man blir rädd)    


Hur funkar folk?

Kommentarer
Postat av: Svärmor Pia

Hej där, det här kräver nog en förklaring för mig som inte alls är lika insatt som du, eller för den delen lika intresserad. Jag för min del gillar Avatar när jag ser den hemma hos er, ni har bra TV!

Vill bara säga att du skriver väldigt inspirerande och bra. Kul att läsa dina tankar.

Kram

2010-12-09 @ 18:52:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0