Nära men ingen cigarr
Det finns få saker i livet som gör en så fylld av hopp för männskligheten som ett besök hos arbetsförmedlingen. Jag har idag varit på en informationsmöte som pågick i två timmar. Tiden resulterade i det här inlägget samt en mängder av idéer till min rollspelskampanj jag skriver på för tillfället och inget annat.
Det var mängder av frågor som kom fram under mötet då vi var ungefär ett 30-tal människor som var tvångsmässigt inbjudna. Det som slog mig var hur alla frågor i början besvarades med orden.
-Ja det ska kunna gå och lösa. Men avslutades med orden, men du har inte rätt ålder så det fungerar tyvär inte. Alla frågor som framfördes sköts ner pågrund av bristande ålder, tid man varit arbetslös eller hur länge man varit inskriven på arbetsförmedlingen. Det var som föreläsaren dinglade en morot framför oss bara för att sedan stoppa upp den mumindalen på oss.
Hur kommer de fram till dessa regler? För att ge ett exempel så kom frågan upp med ekonomiskt stöd under flytt då man fått jobb på annan ort. Mannen som frågade kunde inte få detta stöd då han var för ung. Föreläsaren förklarade att det är äldre människor med hus och barn som behöver stödet och inte unga människor. Vilken åldersgrupp är det som uppskattar att flytta? Är det människorna som äntligen slagit sig ner och fått gräsmattan i rätt längd eller är de unga människor som vill flytta från sina föräldrar och starta ett eget liv? De unga är färska direkt från skolan och har oftast inte någon ekonomi att tala om då kanske de skulle behövas lite stöd om det nu resulterar i ett jobb eller?
De krånglar till alla åtgärde så in i helvete så att det blir lättare att bara utgå ifrån faktumet att det inte kommer funka, man måste ha en fruktansvärd tur för att lyckas pricka rätt på alla punkter samtidigt.
Det känns som de lagt alla regler i en tombola och sedan dragit regler på måfå till de olika åtgärderna. Det finns ingen logik i alla fall inte i mina ögon.
Vi ska kanske införa samma regler inom sjukvården. Jag menar det skulle vara lysande att komma in med brutet ben på akuten och få höra att man tyvär inte kan få någon hjälp för att man är under 25, unga människor läker så bra själva. Exemplet kan kanske ses extremt men är det inte vår framtid som står på spel i båda fallen?
Vore inte lite medmännsklighet att föredra? Kanske göra om regel-tombolan och se på vad personen vill och hur man bäst kan hjälpa den enskilda männsikan. Det måste vara större möjlighet för oss att hitta jobb och sysselsättning till arbetslösa männsikor utan att först läsa konsultera regelbok. Jag säger inte att jag har någon bra lösning men det måste finnas ett bättre sätt. Reglerna måste existera för att hjälpa människor istället för att stjälpa dem.
Man kanske skulle bli politiker?
Hur funkar folk?
GOD JUL
Då jag hållt ganska högt tempo här på senaste tiden och klagat på lite allt möjligt så tänkte jag bara ta den lungt över jul med släkt och familj. Och till er alla har jag en väldigt trevlig överaskning.
Överaskningen är ryska millitärtränade attackkatter.
Överallt i Sverige och den övriga världen finns det människor som saknar julkänsla. Detta kan enkelt avstryras med mina nya importerade attackkatter. Det rör sig om sibiriska katter som levt hela sina liv på en diet som till stor del bestod av brunkål och vodka. Detta medförde ett väldigt aggressivt beteende som bör tas på alvar. Ser ni en katt gå inte fram till den och försök absolut inte klappa dem, sådant handlande kan resultera i en plötslig avsaknad av kroppsdelar. Ni känner enkelt igen en sibirisk katt på det lilla geväret den bär samt den unkna doften av disel. Katterna finns utplacerade överallt och vid minsta avsaknad av julkänsla kommer de att skjuta en liten paintball kula på grinchen i fråga. Detta kommer medföra en del smärta men det är bara en påminnelse så man inte glömmer hur härlig julen är.
Så detta är mitt sätt att sprida lite julgläjde på mitt sätt, hoppas ni får en trevlig jul och slipper påminnelser.
Ha en god jul och ett gott nytt år så ska jag säkert hitta något nytt att klaga på framöver.
Hur funkar folk?
Den onda generationen? Revisited
Efter mitt förra inlägg började jag fundera på ett par saker som jag inte tog upp och bara måste göra. Så spännfast skägget och släng er in i min hjärna. (Skrämmande eller hur?)
Som ni tidigare kanske läst är jag måttligt filmintresserad jag spelar även en del tv-spel samt lyssnar på hårdrock. Detta gör mig till Siewert Öholms absoluta motsats. Allt han propagerade mot älskar jag.
Jag hoppas de flesta av er har kollat på de gamla härliga programet Studio S där man hängde ut skräckfilmen under 80-talet. Man målade upp denna mysiga genre till djävulens propaganda som förstörde barn. Detta ledde till åldergränser för hyrfilmer och ett hysterisk klippande i klassiska mästerverk som Motosågsmassakern. Ingen större överaskning kanske när jag nu säger att jag älskar skräckfilmer, det finns något härligt med den totala brist på moral och etik som sköljer över en. Det var nya upplevelser varje gång man såg en ny film man visste aldrig riktigt vad som skulle hända för det var mycket lite som filmmakarna drog sig för att göra. Blev jag rädd? Nja lite i början men nu är det bara komiskt och ibland mysigt.
Vi går över till min favorit musik genre nämligen olika former av metal och hårdrock. Detta var fasansfullt enligt Siewert med grupper som W.A.S.P och Twisted sisters under 80-talet, som skrek om sex och tuggade råt kött på scen. För mig är hela 80-tals eran av hårdrock bara förknippad med glädje och tvivelaktiga spandexbyxor. Men dessa grupper var farliga och folk protesterade mot de hemska budskapen som deras barn tog del av. Det var främst de satanistiska texterna som förekommer som föräldrar reagerade på, deras barn skulle säkert börja offra får i källaren om inget gjordes. För mig är det farten, glädjen och själva musiken i sig som stod i centrum inte deras image.
Rollspelen då tillslut detta har inte debatterats i tv vad jag känner till men media är väldigt snabba att skylla på rollspel när det händer otäcka händelser i Sverige. Det har skrivits insändare och artiklar där man snabbt konstaterade att rollspel det går bara ut på en enda sak nämligen att döda varandra. Detta ledde till att det svenska otroligt bra rollspelet Kult totalförbjöds i Sverige under 80-talet för det fanns enligt kritiker regler för hur våldtäkter skulle gå till. Nu är det så att jag äger två olika utgåvor av det här spelet och detta är ren fiktion. Man tog bort ett roligt och bra spel för att skydda ungdomar från att bli framtida våldtäksmän. Vi kan nog med säkerthet säga att Siewert inte hade något emot förbudet.
Tv-spelen har jag tidigare skrivit om och ni vet vilka monster vi som spelade tv-spel skulle bli.
Hur skulle jag (Siewerts nemesis) se ut i huvudet om han hade rätt i sin kritik?
Bara jag tänker på det blir man lite mörkrädd, tur att man är en relativit intellegent person som kan tänka själv till skillnad från Siewert. Framför allt blir jag tacksam och tacker återigen min mor som lätt mig tänka sig. Jag fick bilda mig en egen uppfattning om kultur och välja ut de bitar jag tycker om och ägna mig åt.
Fast till Siewerts försvar det är kul och ljuga om saker man inte tycker om. Visste ni att varje gång man ser en film med Mikael Persbrandt så dör en sälunge i fruktansvärda plågor. Eller att varje gång man lyssnar på Per Gessle förlorar ni 4% av er hjärnkapacitet permanent. Varje dag vi tillåter Kanal 5 göra vedervärdiga tvprogram skadar vi whiskey produktionen på Irland. Alla dessa saker är fruktansvärda, så upp till debatt gott folk.
Hur funkar folk?
Den onda generationen?
I hela mitt liv har jag spelat tv-spel och under hela mitt liv har jag läst debattartiklar och undersökningar om hur farligt spelandet var. Dator och tv-spelen var packad av våld och detta var såklart farligt och vi som barn skulle växa upp till farliga mördarmaskiner utan empati fyllda av sadism och andra psykotiska tillstånd. Hur blev då min generation av spelare? Vi kommer till det lite senare.
Tänkte att jag skulle uttrycka mina känslor för alla forskare och förståsigpåare runt omkring i världen som redan på förhand dömde mig för att jag spelat tv-spel. Jag menar alla människor vet att det finns folk som inte borde spela, men det finns å andra sidan mängder av saker dessa människor inte ska göra. Sjuka människor får sjuka infall så är det. Sedan var dessa infall kommer ifrån är en helt annan sak. Böcker som the Catcher in the rye fick Mark david chapman att skjuta John lennon men ingen ville förbjuda ungdomar att läsa. Filmen Taxi driver fick John Hinckley Jr att skjuta Ronald reagan och ingen ville förbjuda film. Ungdomarna Eric Harris och Dylan Klebold spelade tv-spel innan skolmassakern i Columbine och detta sågs av media som ett bevis på att de var störda individer som fick inspiration av spelen, det komiska är att Danny Ledonne som överlevde massakern tillverkade ett spel av händelsen som ett sätt att bearbeta vad som hade hänt och sprida budskapet till andra.
Vad jag menar är att dessa människor hade lika gärna fått sitt infall från ett mjölkpaket.
Att sprida skräckpropaganda om hur film/spel/film skadar människors sinne är säkert kul, jag skulle kunna tänka mig att sprida lite saker om Carola men folk fattar nog att hon inte är källan till all ondska i världen eller? Varför inte jag menar om en bok eller en film kan inspirera till mord måste Carolas julkonsert varit ansvarig för minst nord Koreas regim. Med en bra akademisk text och lite "forskning" skulle jag säkert kunna bevisa det lika bra som alla andra artiklar om hur våld från tv-spel förstör ungdomar.
Min poäng är ganska enkel man kan alltid gissa. Och gissa är precis vad "forskare" gör när det gäller tv-spel. Jag kan hålla med om att 5-8 åringar inte ska spela vissa spel då de kanske inte förstår innehållet men det är en helt annan sak.
Men hur blev då min generation?
Väldigt många av de vänner jag någonsin haft har spelat tv-spel i någon form och vi borde nu ha mördat och lemlästat tusentals människor. Men icke.
Ingen spelare jag känner är det minsta våldsam, vi är nördar visst men kallblodiga mördare nej.
Det enda tv-spelen förde med sig var en brist på D-vitamin, sämre syn och ett utökat ordföråd som mest bestod av svordomar. Mycket värre än så blev det aldrig. Vi kanske skjuter lite nazister eller kommunister eller utomjordingar men när vi lägger ifrån oss kontrollen eller stänger av datorn är vi lika "normala" som alla andra. Vi blir föräldrar vi jobbar vi bygger hus och broar och kanske är detta bevis nog att tv-spel inte skapar mördare Det skapar glada människor som får uppleva saker vi inte normalt skulle få. Jag menar bara för någon dag sedan fick jag köra en Ferrari f-40 och bara några dagar innan rädda världen undan ett utomjordiskt hot. Det kommer inte hända i verkligheten.
Så ge fan i och skriv era såkallade vetenskapliga artiklar. Vad ni inte verkar förstå är att en stor del av Sveriges befolkning spelar tv-spel i någon form (Harpan är ett spel) och det är dessa människor ni pissar på. Låt folk tänka själva. Hoppa på Carola eller Niklas wahlgren, de förtjänar det verkligen.
Hur funkar folk?
Så dåligt att det blir bra
Jag tycks under den senaste tiden inte ha irriterat mig på så mycket däremot kom det upp ett ämne i en diskussion som jag tänkte att jag skulle gå in lite djupare på. Det handlar återigen om film och nördnivån är ganska hög så läs inte längre än hit om detta stör.
Det finns en genre (enligt mig) som står i en klass för sig själv. Det är den oslagbara Så dåligt att det är bra genren. Det är väldigt svårt att försöka förklara vad jag menar med detta men jag ska göra ett öländskt försök.
Vi kan börja med att titta på bilden här över. Detta är monstret Ro-man från filmen Robot monster från 1953. Vem blir inte rädd för mannen i gorilla dräkt med en konstig fiskskål på huvudet med fastlimmade antenner. Är det alltså filmskaparens önskan att vi ska vrida oss i soffan av rädsla och obehag när Ro-man kommer lunkande förbi kameran.
Och blir vi då rädda? Svaret för de flesta personer som klarar av att klä på sig själva på morgonen är rungande nej. Jag kan inte tänka mig att människor 1953 heller såg Ro-man med skräck i blicken, jag menar andra monster såg betydligt mer övertygande ut.
Om vi bortser lite från själva skurken i filmen så är de andra karaktärerna helt hopplösa ingen har någon talang och det blir snarare fars än ondskefull skräck. Kort sagt inget i den här filmen blev som den stackars Phil Tucker tänkte sig när han tog med sig sin kamera ut i öknen för att göra en historia som skulle skrämma skiten ur biopubliken.
Hur kommer det sig då att jag älskar den här filmen och andra i samma genre?
Det är så dåligt att det blir bra. Det är ett väldigt enkelt och egentligen intetsägande uttryck men det är precis så det känns. Här har man inte försökt man driver med sig själv. Det känns som alla inblandade är väldigt medvetna om vilken klass det är på filmen de medverkar i och de har lagt det seriösa filmskapandet åt sidan. Kan ni tänka er att ni står ute i öknen och har skrivit vad ni tycker är ett coolt manus och ni väntar bara på Ro-man monstret som ni beställt någonstans ifrån. Lastbilen kommer och dräkten plockas fram och sätts på en ännu lyckligt ovetande skådespelare, han kliver ut framför att inblandare och för första gången ser de Ro-man i all sin lysande briljans.
De måste ha garvat röven av sig. Istället för att låta detta förstöra projektet bestämer man sig för att genomföra det hela. All känsla för seriöst filmskapande har bara kastats rakt ner i uthuset. Kvar bli en underhållande och komisk känsla som alla i filmteamet verkar ha njutit av tillsammans. Själva produkten som återstår blir dålig men härligt oseriös. Kassa effekter, kassa skådespelare och ett uselt manus bildar tillsammans något extraordinärt som ingen kan kopiera.
Det är väldigt få filmskapare idag som försöker vara dåliga med undantag för Uwe Boll och Lloyd Kaufman men det finns andra förklaringar till dessa sjuka herrars betende som vi inte ska gå in på här.
Min poäng är helt enkelt att försöker man göra något bra är det stor risk att det kommer suga. Går man in för att göra något dåligt kommer det att bli dåligt, riktigt ruttet dåligt. Men går man in i ett projekt som man tror kommer bli bra och gör det bästa man kan med risiga förutsättningar så finns chansen att det kanske blir så dåligt att det blir bra.
Hur funkar folk?
FILM FILM FILM
Har jag med åren blivit mer kräsen eller är det bara sämre? Det här kommer handla om en av mina stora passioner i livet nämligen film som ni kanske förstod med tanke på rubriken så är detta inget som intresserar kan du sluta läsa här och bespara dig själv onödigt lidande.
När man var yngre som jag tidigare tagit upp här var film något fantastiskt, det var ren magi som fyllde mitt sinne med olika komplexa känslor. Starwars fick mig att flyga iväg till en galax långt borta, Predator fick mig nästan bokstavligen att skita i byxorna och spänningen man kände under Suspiria fick mina nerver att explodera. Action scenerna i Terminator fick hjärtat att slå som efter ett maratonlopp och den härliga odefinierbara stämningen i Hellraiser fick mig att knappt uppfatta omvärlden.
Detta var underbart härligt och allmänt mysigt. Vad fan är det då som händer nu? Varför är det så otroligt sällan som en sådan här känsla infinner sig? Har jag blivit bedövad av allt underbart jag sett så min hjärna inte längre registrerar nya cinematiskaintryck? Jag har en del teorier om vad det är som faktiskt har hänt.
MIKROSKÅPET
Det kan vara så att man nu för tiden analyserar sönder filmer i minsta detalj man ser inte längre helhetsintrycket som filmen levererar. Detta tänker jag demonstrera med att prata lite om Spiderman 3, oja den allmänt hatade nummer tre i ordningen. Jag har inte hört en människa tala om den här filmen utan att nämna scenerna med emo-parker och dansscenerna samt Venoms konstiga .. ja vad ska man säga, han ser skum ut helt enkelt. Detta är för övrigt inte Sam raimis fel utan er fans av serien som mer eller mindre hotade stackars Sam så han var helt enkelt tvungen att i sista minuten lägga in Venom som en nödlösningen för att fansen skulle bli nöjda vilket resulterade i total katastrof. Så alla nördar där ute, ge fan i och försöka hjälpa till ni gör bara saker och ting värre. Men tillbaka till min ursprungliga tanke. Om man bortser från dansen, Venom och emo-parker är filmen inte helt misslyckad. Vi får se coola karaktärer som kommer bli viktiga i framtiden som Gwen Stacy och Dr, Curt Conners. Det förekommer även en grym scen med Spiderman mot Sandman i en tunnelbana som är riktigt bra. Huvudskurken i filmen blir inte Sandman, Venom eller New Goblin utan Spdierman själv och detta är en intressant vändning i filmserien. Så lägger man ihop detta borde det jämna ut sig bara man släpper sakerna som man inte tycker är tillfredsställande. Hade man haft fokus på hela filmen istället och inte analyserat sönder skitscenerna kanske den hade varit bättre. Så i korthet man borde sluta se enstaka scener och istället ta in hela upplevelsen, lite glöm och gå vidare mentalitet behövs här.
REFERENS MARDRÖM
Min andra teori är att man nu för tiden har större referensram. Jag menar min samling uppgår säkert i minst 400 titlar och jag har säkert sett 3 gånger så många filmer till så man har lite att jämföra med. Vet dock inte om jag tror på detta själv det borde inte vara så svårt att lägga sig i samma klass som de gamla mästerverken. Jag menar det händer dock väldigt sällan men ibland dyker det upp guldkorn som åter låter en sjunka ner i film framkallad koma och bara njuta. Vad som är riktigt obehagligt är att detta har hänt två gånger sedan 2008 och det är samma man som ligger bakom båda filmerna. Christopher Nolan, ahh vilken kille. Först 2008 fick vi åter njuta av Batman i The dark knight och nu under 2010 kom Inception. Jag försöker inte på något sätt säga att de här filmerna är det bästa jag sett, men de håller nästan samma nivå som filmerna från min ungdom. Så bevisligen går det att göra bra film fortfarande.
ANIMERINGSDÖD
Den tredje och sista av mina teorier är specialeffekts orgier. På grund av CGI eller datoranimering som man säger i det här landet dog Starwars i mina ögon den där hemska dagen 1999 alla förväntningar man hade förstördes med meningslös CGI allt från karaktärer till robotar till hus var helt plötsligt CGI. Efter ett sådant slag mot mitt sinne tycker man att jag borde ha återhämtat mig men icke. Det är först på senare år som jag tycker att det kan vara försvarbart men det finns en gyllene regel som vissa inte förstår. Om det syns att det är CGI är det inte bra. Så enkelt är det. Här kommer Avatar in som i mina ögon torskade rejält på den gyllene reglen samt levererade en Pocahontas historia som borde ha arbetas ut mycket bättre. Men så blir det om effekterna är viktigare än allt annat. En film är så mycket mer än effekter.
Så vad har jag då kommit fram till? Har vi en filmpublik idag som analyserar sönder film istället för att bara titta på den? Har vi dåliga filmmakare som inte längre försöker? Eller görs det bara film för att kunna visa nya häftiga effekter? Kanske blir det en ohelig blandning som resulterar i ren dynga?
Den största och viktigaste punkten är endå, vad fan ska jag se för film när Christopher Nolan går i pension? (Man blir rädd)
Hur funkar folk?
När man var yngre som jag tidigare tagit upp här var film något fantastiskt, det var ren magi som fyllde mitt sinne med olika komplexa känslor. Starwars fick mig att flyga iväg till en galax långt borta, Predator fick mig nästan bokstavligen att skita i byxorna och spänningen man kände under Suspiria fick mina nerver att explodera. Action scenerna i Terminator fick hjärtat att slå som efter ett maratonlopp och den härliga odefinierbara stämningen i Hellraiser fick mig att knappt uppfatta omvärlden.
Detta var underbart härligt och allmänt mysigt. Vad fan är det då som händer nu? Varför är det så otroligt sällan som en sådan här känsla infinner sig? Har jag blivit bedövad av allt underbart jag sett så min hjärna inte längre registrerar nya cinematiskaintryck? Jag har en del teorier om vad det är som faktiskt har hänt.
MIKROSKÅPET
Det kan vara så att man nu för tiden analyserar sönder filmer i minsta detalj man ser inte längre helhetsintrycket som filmen levererar. Detta tänker jag demonstrera med att prata lite om Spiderman 3, oja den allmänt hatade nummer tre i ordningen. Jag har inte hört en människa tala om den här filmen utan att nämna scenerna med emo-parker och dansscenerna samt Venoms konstiga .. ja vad ska man säga, han ser skum ut helt enkelt. Detta är för övrigt inte Sam raimis fel utan er fans av serien som mer eller mindre hotade stackars Sam så han var helt enkelt tvungen att i sista minuten lägga in Venom som en nödlösningen för att fansen skulle bli nöjda vilket resulterade i total katastrof. Så alla nördar där ute, ge fan i och försöka hjälpa till ni gör bara saker och ting värre. Men tillbaka till min ursprungliga tanke. Om man bortser från dansen, Venom och emo-parker är filmen inte helt misslyckad. Vi får se coola karaktärer som kommer bli viktiga i framtiden som Gwen Stacy och Dr, Curt Conners. Det förekommer även en grym scen med Spiderman mot Sandman i en tunnelbana som är riktigt bra. Huvudskurken i filmen blir inte Sandman, Venom eller New Goblin utan Spdierman själv och detta är en intressant vändning i filmserien. Så lägger man ihop detta borde det jämna ut sig bara man släpper sakerna som man inte tycker är tillfredsställande. Hade man haft fokus på hela filmen istället och inte analyserat sönder skitscenerna kanske den hade varit bättre. Så i korthet man borde sluta se enstaka scener och istället ta in hela upplevelsen, lite glöm och gå vidare mentalitet behövs här.
REFERENS MARDRÖM
Min andra teori är att man nu för tiden har större referensram. Jag menar min samling uppgår säkert i minst 400 titlar och jag har säkert sett 3 gånger så många filmer till så man har lite att jämföra med. Vet dock inte om jag tror på detta själv det borde inte vara så svårt att lägga sig i samma klass som de gamla mästerverken. Jag menar det händer dock väldigt sällan men ibland dyker det upp guldkorn som åter låter en sjunka ner i film framkallad koma och bara njuta. Vad som är riktigt obehagligt är att detta har hänt två gånger sedan 2008 och det är samma man som ligger bakom båda filmerna. Christopher Nolan, ahh vilken kille. Först 2008 fick vi åter njuta av Batman i The dark knight och nu under 2010 kom Inception. Jag försöker inte på något sätt säga att de här filmerna är det bästa jag sett, men de håller nästan samma nivå som filmerna från min ungdom. Så bevisligen går det att göra bra film fortfarande.
ANIMERINGSDÖD
Den tredje och sista av mina teorier är specialeffekts orgier. På grund av CGI eller datoranimering som man säger i det här landet dog Starwars i mina ögon den där hemska dagen 1999 alla förväntningar man hade förstördes med meningslös CGI allt från karaktärer till robotar till hus var helt plötsligt CGI. Efter ett sådant slag mot mitt sinne tycker man att jag borde ha återhämtat mig men icke. Det är först på senare år som jag tycker att det kan vara försvarbart men det finns en gyllene regel som vissa inte förstår. Om det syns att det är CGI är det inte bra. Så enkelt är det. Här kommer Avatar in som i mina ögon torskade rejält på den gyllene reglen samt levererade en Pocahontas historia som borde ha arbetas ut mycket bättre. Men så blir det om effekterna är viktigare än allt annat. En film är så mycket mer än effekter.
Så vad har jag då kommit fram till? Har vi en filmpublik idag som analyserar sönder film istället för att bara titta på den? Har vi dåliga filmmakare som inte längre försöker? Eller görs det bara film för att kunna visa nya häftiga effekter? Kanske blir det en ohelig blandning som resulterar i ren dynga?
Den största och viktigaste punkten är endå, vad fan ska jag se för film när Christopher Nolan går i pension? (Man blir rädd)
Hur funkar folk?
